Den djupt stilintresserades väg till fullfjädrat nörderi ter sig egentligen inte annorlunda än i andra intressen. Vägen dit är ofta lång och kostsam, både i tid och ekonomiska insatser, men detta är ofta irrelevant i relation till vart man hamnar. Vinsamlare hamnar i Bourgogne (enligt Mr. Hartzell), en whiskykännare i Brora eller Port Ellen (enligt mig) och den båtintresserade (vilket håll är babord, nu igen?) i en Riva. Den stilintresserade då? I det skräddade modet, naturligtvis.

Jag är lyckligt lottad över att ha många intressen som jag tillåtits förfölja länge, och i det närmaste maniskt. Jag är ännu mer lyckligt lottad över att ha fått utlopp för dessa intressen i ett alldeles eget TV-program kallat Chevaleresk. Tillsammans med min gode vän Måns Zelmerlöw – som inte är intresserad av någonting egentligen – utforskade vi alla möjliga märkliga ting såsom akvarier, fantasylitteratur, glasblåseri och koltar (vilket skapade en smärre skandal). En sak var dock konstant i programmet, förutom alla ädla drycker, och det var kärleken till kläder. 

När jag tittar tillbaka på de två säsonger vi hittills har gjort undrar jag ofta vad jag egentligen hade på mig. Jag önskar att jag visste då vad jag vet nu, men så är det med resor inom ett intresse. Slutsatsen jag drog var att det saknades en bas, en grund, plagg man alltid kan återvända till som håller över tid. Plagg som dessutom var personliga och kändes som mina. Skräddarsytt hägrade.

Enligt mig finns det inget plagg som är så bra som att börja sin skräddarsydda resa med som ullrocken. Klimatet tillåter minst fem månaders användning, och använda plaggen vill man. Det allra mest vettiga hade troligen varit att göra en paletå i mörkblått, men riktigt så traditionell ville jag inte vara. Jag ville ha ett så brett användningsområde som möjligt, och eftersom jag sällan bär formella kläder kändes raglanrocken mer spännande. Man kan givetvis dressa ner paletån (liksom dressa upp raglanrocken) men det är något med modellen som tilltalar mig, rörligheten och bekvämligheten inte minst (jag är ändå 37 år nu, är det inte bekvämt ryker det).

Inne hos Götrich blir jag lite som ett barn på julafton. Beslutsångesten är grav. Jag hade utan problem kunnat spendera en arbetsdag i att botanisera bland Götrichs alla tyger, och jag tror ärligt talat att Joakim och Benjamin utan problem hade låtit mig göra det. Tålamod är en dygd. Vi bestämmer oss till slut för en mellanbrun sk. gun club-ruta från Abraham Moon & Sons. Kanske i det lättaste laget för en rock, men det kommer att kännas som att ha på sig en t-shirt. Det här blir bra.

Efter tygval väntar andra val. Allt är val. Det passar mig både bra och dåligt. Älskar frihet men den är också skrämmande. Hur lång ska den vara? Vilka knappar är de mest mångsidiga, hur ska fodret se ut, ska ett bälte tas med? Joakim säger nej. Jag säger ja. Jag är kund, så jag får som jag vill (kan hålla med Joakim i sak, en klassisk raglan gör sig allra bäst utan bälte, men jag vill ha valmöjligheten). Knapparna vi väljer är så mycket ton-i-ton som möjligt, detta för att facilitera val av skofärg. Vill kunna ha mellanbruna, mörkbruna och svarta, och det ser bra ut inför denna möjlighet.

Efter att alla val är klara är det några veckors väntan till toilen, provplagget, kommer. Det är tillskuret och ihopsytt av ett annat material och det är denna som sedan ligger till grund för det färdiga plagget. Det här är en av de stora fördelarna med skräddarsytt kontra MTM eftersom man kan korrigera redan innan plagget är sytt. Och korrigerar gör vi, men inget drastiskt. Har roterande axlar (är sned, alltså) vilket behöver omhändertas. Vi tar även upp den något. Och bältets position justeras uppåt. Good to go.

Nu börjar den långa väntan och detta är väl ett av få tillfällen man önskar att tiden går snabbt. Någon dryg månad senare är det dags för avprovning hos Götrich och det här är lycka på hög nivå. Det är en alldeles speciell känsla att för första gången få dra på sig ett för en själv skräddarsytt plagg. Vetskapen att plagget är unikt, bara för dig. Min teori bekräftas, det känns som att bära en t-shirt. Fin rymlighet och rörlighet, fint fall trots det lätta tyget och smäcker men klassisk silhuett. Några ytterligare justeringar behövs, men det fina är att det finns utrymme i det i den här processen och en utav Götrichs skräddare poppar ut inifrån dunklet. 

Vi justerar knapparnas position för att ta bort en liten bylsighet. Vi tar upp den ännu lite till eftersom tyget är så pass lätt att det tenderar att fastna lite på byxorna. Och kanske ska vi byta knapp till en som är än mer lik tyget. Men den skall fortsatt vara matt, det lirar bättre med krispigheten i tyghet. Men grunden är bra. Den är enligt mig visuellt slående. Och jag ser hur den med enkelhet kan bäras till de flesta byxtyger: denim, tung bomull, manchester och flaneller. Även borstad ull, självklart. Valet av bälte känns bra, jag är initialt mer bekväm med knutet än oknutet. Visserligen trivs jag i en väl tilltagen passform, men den här är så klassiskt skuren (vilket jag ville) att jag måste jobba in volymen mentalt. Kommer gå alldeles utmärkt.

Jag börjar genast fundera över nästa beställning, för sådan är den skräddarsydda processens natur. Man fastnar. Vad blir det nästa gång? En rock till, jag är nästan helt säker. Den där mörkblå paletån hägrar. Eller kanske en ulster. I så fall kanske i fiskbensmönstrad tweed? Om det blir en paletå blir det ett mer konservativt tygval och gärna kashmir i tyget för mjukhetens skull. Men om…..

Rocken har nu använts ett tiotal gånger, och det råder ett stort problem: min fru står för 70% av användandet. Det känns djupt orättvist: hon arbetar med att utveckla ytterplagg och äger ett tjugotal rockar. Kanske är det också därför hon dras till denna, hon märker själv att hantverket är på en annan nivå. Kanske kan vi skicka henne till Götrich också?